Det var länge sedan som jag kände så här. Det var länge sedan av ljus i tunneln var så långt borta.  Det handlar inte bara om en känsla på det personliga planet, det handlar också om en känsla på det professionella planet.

Jag känner att de som blir drabbat är dem nära och kära. Jag är konstant trött och känslan av misslyckande finns hela tiden som ett orosmoln över mig. Det jobbiga är att masken som jag varje dag tar på mig verkar innehålla tillräckligt stora hål för omvärlden att se igenom. Det märks tydligen att min själ inte är tipp topp.

Jag försöker hela tiden undvika frågan och viftar bort den. Undra när folk skall inse att jag är mer skadad än vad jag vill visa. Jag hoppas att den dagen är en bit bort och att jag är på väg upp ur svackan och inte faller fritt som jag gör just nu. Hur kommer sig denna svacka. Allt började för två månader när jag blev sjuk. En helt vanlig förkylning och inte visste jag att den skulle drabba mig så hårt så här långt efter.  Strax efter blev min svärmor sjuk och inlagd på sjukhus och där ligger hon fortfarande. Sedan är det mycket olyckliga omständigheter och händelser som gör att bit för bit så fallerar min mask.