Just nu är jag tommare än tomheten själv. Det känns som jag är helt urblåst och bortom all kontroll. Livet har sin gilla gång. Men plötsligt kan det komma smygande. En känsla av meningslöshet och att man inte räcker till. Det gör att man sitter på spårvagnen till jobbet och plötsligt börjar tårarna rinna ner för kinden. 

 

Det finns så mycket känslor som vill ut men inte klarar av att komma ut, finns så mycket som jag skulle vilja säga men inte vågar. Många skulle kallade fegis, toffel eller andra ord. Men jag anser att dem inte behöver veta , vill inte berätta vill klara av det själv. Det handlar om att jag vill vara självständig. Samtididgt så vet jag att de är viktigt att ta hjälp om det finns att få. 

 

Men om jag inte vill ha hjälp. Men kanske anser att jag behöver hjälp. Vi får se hur det går i framtiden. Just nu koncentrerar jag mig på att skriva här, jobba och sova. Får se hur länge det håller.

 

Clown

 

Varje morgon smikar jag mig likt 

en clown,

Jag sminkar ett ansikte likt mitt

eget,

fast utan mitt mörka jag.

 

Varje dag ser min omvärld

mitt smikade jag, varje dag får dem

se en spegel av den jag vill va,

 

Vajre kväll tvättar jag bort smiket,

och visar vem jag verkligen 

är